Aldrig mer, kan jag komma ihåg det nu?
Dopet var inte så farligt som jag hade trott.
Det var många gånger värre!
Inte för någon annan, det var fint osv kommenterar dem.
Men det är lika bra att skriva ner nu, medan jag fortfarande kommer ihåg hur jag reagerade, för imon kommer jag hålla med dem om att det var fint.
Vi börjar med slutet:
När vi kom fram till bilen efter själva dopet, trött i armen, grinig och såg inte fram emot två timmar till, märker jag att den bibeldocka som tanten gav Loke när han skrek/tjötade då hon försökte läsa, låg i min väska.
Tog bilen upp tillbaka till kyrkan, lämnade barnen ensamma i min felparkerade bil, sprang in och lämnade tillbaka den.
-Ja, du fick med dig den. *paus* Ingen fara.
Gammal tant stod utanför bilen och vinkade på Tor.
-Snällt barn du har.
Tack, ja... Fast det är två. *himla med ögonen*
Snälla, javisst. tyglade? Nej. Inte i allvarliga sammanhang.
Jämfört med andra barn är de inte speciellt vilda.
Klart jag vill att de ska uppföra sig.
Det vet jag att de kan, men det krävs 7 ton tålamod, påhittighet och petningar.
Det är 6,9 ton mer än vad jag har ensam.
Fast jag har mindre när Mögel är hemma, men då är vi hemma.
Jaha, bära tung bebis till lokalen. Mata. Mata, mata fort! Hungrig Loke. Tor kör med fisken på det dukade bordet fram och tillbaka till kusinen.
Bara plast och papp på bordet, lek barn, lek.
Jag tittar ut genom fönstret. Ångest, börda, mental press..
Ingen Mögel som hämtar mat åt oss. Övermäktigt.
Jag har inte mer ork, den är slut. Energin är kaputt. Tårarna bränner. Två faller. Torkar med servetten.
Ler mot Tor, försöker vara närvarande, han leker fortfarande med fisken på bordet, med kusinerna.
De andra runt bordet får mat. Storkusin och lillkusin. Och pappakusin. Mammakusin som stått i kön åt dem.
De får dricka. Bubbel, det dricker inte vi. Jag hämtar vatten sen, säger jag.
Alla har mat vid bordet utom jag och Tor, två kvar i kön. 1 sked kvar av burkmaten.
Hämta vatten till oss, svägerska passar Loke. Går inte lämna honom obevakad eftersom han ställer sig upp.
Hämta smörgåstårta. Räkor.
Inga barn äter. Barnen behöver äta!! Tor äter iaf gurkan och kiwin..
Jag åt min 4*2cm bit, eller ja, Loke åt hälften.
Den var nästan god.
Ätbar, för att vara smörgåstårta.
Loke gillade den och vägrade socialäta på vanlig torr brödskiva, den välsignade brödskivan! Jag fick skrapa den i det vita kladdet på tallriken för att den skulle lovprisas utav honom.
Sen slog tröttheten till, Loke ville inte mer.
Ringde barnvakten för att se om hon var hemma så jag kunde åka hem och lägga Loke i sängen.
Men hon var vilse på sin långpromenad. Jävla skit, men det var lika bra.
Tog då båda barnen och åkte hem.
Tor ville inte åka, men jag slapp släpa ut honom skrikandes. Svägerskan bar honom till kapprummet. Sen gick det bra. När vi kom utanför dörren och gick mot bilen släppte det. Fördämningen. Och så hålla normal ton i småpratet med Tor om vad han såg på vägen mot bilen. Fattade inte vad han pratade om, för mig var allt suddigt, jag såg ingenting.
Söka upp barnvakten, bra avledning!
Hon hade fått gå hem (hon var en kvart hemifrån), om jag inte hade behövt henne i bilen.
Barnen var snälla, jag var nedkopplad.
Komma hem, in med barn i säng. Inte sitta ner, nästa moment. Snart klar med den här dagen.
Mat.
Bjuda in hungriga kusiner med.
Svägerskan hade inte långt kvar hon heller. Och barna behövde maaaat!
Dagens goda gärning.
Då hoppar vi tillbaka till början:
Klädkriget, det är nu det börjar.
Tor vill ha mjukisbyxor och spiderman-tshirt.
Jag tycker inte det hör till kyrkvett. Åtminstone rena kläder!
Vilket de inte var efter frukosten.
Jag visade kläderna jag valt.
Han sa nej.
Jag sa att han skulle byta kläder.
Han sa nej. Han vill ha spindelmannen.
Nej, jag skojar, så gick det inte till.
Det är sjukt svårt när det är folk i huset.
Hade vi vart ensamma så hade det varit ett tjurigt krig och sen explosivt och sen är ungen klädd.
Nu blev det bara konstigt. Och långdraget. Och skumma mutningsförsök.
Plus att det är klart att han inte vill åka hemifrån när det finns folk att leka med i huset.
Men hellre ta med än stå till svars utan unge. (Måste jag åka så får inte han slippa undan!)
Efter diskussioner, sprattel under overksamma påklädningsförsök, en mycket ledsen kille så packade jag kläderna i väskan och tog på Loke ytterkläderna.
Tor skulle fått åka i blöjan.
Men han ville ha fisken till kyrkan, och då fick han klä på sig först.
Snabbt och lätt.
Vi kom 25 min för tidigt till kyrkan. Jag vände och åkte hem och hämtade två brödskivor.
Välsignade brödskivor! Lovprisade!
Håll i er, för detta tog musten ur mig
Prästen börjar med att leka tågstation. Hon ropade ut på vilka tider och på vilka platser det är samtal om Gud, lovsångskvällar, gudtjänster, och till vilka av grejerna kyrkbussen går..
Hur fasen ska någon kunna komma ihåg allt det? Jag såg ingen som antecknade.
Sen gällde det att hålla ett öga på tanterna, så man hade ett hum om när man skulle stå upp och inte.
För det glömde prästen tala om flera gånger.
Babbel, babbel. Kyrkbabbel. Gudbabbel. Låt nr 210. Babbel. Dubbellåtar- mashup i kyrkan, jag log för mig själv- å jäklar, där ställde sig tanterna upp! Krångla med Loke och stå, nähä, sitt igen!
-Det var en lovsång till Gud, därför skulle vi stå upp, sa prästen.
Att gå ensam på gudstjänst inkl dop med två småbarn.
”Ja, men alla är ju där”.
Jag klarar detta, ingen fara. Jag vill inte, men jag kan!
Javisst- alla är där, rent fysiskt. Småpratar när prästen babblar, leker med mina barn under lovsånger, matar Loke med papper och ställer Tor uppe på kyrkbänken med skorna på!?
Det är sabotage.
Loke snurrade 5000 varv i knät och jag gröpte ut papper och tryckte in brödsmulor i hans mun för att han åtminstone skulle vara tyst när han spann omkring.
Tor satt i början på raden bakom mig, inklämd mellan lillkusinen och farfar, nästan ända fram till dopet. En kvart uppskattningsvis. Sen tröttnade dem- eller han? Han flög fram till mig.
Näe, jag har inte kyrkvana, och ”alla är där” har inget kyrkvett.
Ungen döpes till slut och föräldrarna myglade.
De varken sjöng eller läste med i- ja, det där de ska läsa om att fostra i Guds namn och att hon blir en lärjunge.
Skyddas från all ondska, och annat självklart.
Kyrkbabblet.
-Nu ska ni titta på henne som nydöpt! Möta henne som en ny människa, ett nytt liv.
(Hon har knappt levt ett halvår, och det gamla livet var det väl inget fel på?)
Prästen går långsamt fram och tillbaka i gången och kräver att vi ska titta på barnet hon bjuder ut.
-Och hon tittar stort tillbaka på er, allihop.
Mycket underlig känsla.
Pass på, tanterna står!
Det ser inte dopfamiljen på första raden. Så de sitter ner.
Jag och tanterna skötte oss bäst. Inget småprat. Inte kasta barn över bänkrader. Men attans, jag mutade ju Loke med bröd. Får man äta i kyrkan? Och sjöng gjorde jag inte heller. Jag bläddrade iaf i psalmboken när prästen sa åt oss att göra det.
Ja just det, efter dopet, då fortsatte gudstjänsten och då fick de barn som ville gå iväg med en tant och ”göra något roligt” Detta är roligt:
12 barn får säga sitt namn, efter varje person skriver tanten deras namn.
Sen får de själva pilla dit en guldstjärna, bakom sitt namn- eftersom de är där idag.
Skitbra, det tar hur lång tid som helst!
Sen pratar hon om att dem vill tro på Gud, men att det kan vara svårt att vara snäll och att man då kan be om förlåtelse.
Sen tar hon fram en låda. barnkollekten. Om man har något mynt på sig kan man lägga det i lådan, säger hon och ger sin dotter (gissar jag) ett mynt, och så pillar hon själv ner något.
Det skulle gå till mammor och pappor som skulle odla grönsaker för att sälja så deras barn kunde få råd att gå i skolan, ”och det är ju bra” avslutar hon.
Där hade Tor och lillkusinen tröttnat. Loke hade ju tröttnat sedan innan.
Nu skulle tanten försöka läsa högt. Noaks ark, förkortad version, men med delar jag inte hört innan:
’Han var en bra man, för han trodde ordentligt.
Han fick en båt och fyllde den med sina barn och barnbarn och deras fruar.
Och så två av varje djur.’
Jag har inte fattat att Noak tog med hela sin släkt? Bara sin släkt!?
Där ser man. Sen skickade de ut fågeln, slut.
Undertiden här så ylade Loke, drog Tor i håret och var allmänt slingrig.
Jag hyschade både honom, och buskusinerna. De rullade runt, gjorde grimaser, pratade med varandra osv.
Till slut hade hon läst klart.
Fortfarande inte fri lek, för det skulle bli mer ”roligt”:
Då skulle vi be en bön, speciellt för de som var här idag (alltså namnen på tavlan, med guldstjärna bakom)
Inkl mig. Loke med mamma, fast bara Loke hade fått en stjärna.
-Knäpp era händer.
Sen stängde jag öronen- eller så försökte jag muta Loke med nåt. Där tog orken slut.
Jag hade innan tänkt att ja, det kommer bli jobbigt, men jag klarar av dem.
Jag klarar av mina barn i en kyrka...
Prestationsångesten kom efter 15 min när jag insåg att jag inte skulle klara det.
Inte skulle palla, när lagret med ork började sina.
Och det var då 2,5h kvar!
Inte bara kyrkotid, det var ju ”bara en timma”. Hellre en föda-barn-timma än ”bara en timma” i kyrkan.
Som tur var var barngudtjänsten över efter bönen och de fick leka i det lilla skrymslet under trappan, där 12 barn suttit intryckta. Upplysta av spotlights uppifrån.
Eller så fick de gå in i kyrkan, längst bak och rita. Det gjorde de stora barnen.
”Mina” barn- jag hade storkusinen, lillkusinen, Tor och Loke att vaka över.
De stannade i det lilla skrymslet och vände uppochner på det.
Loke käkade sten och värmeljus, nöp storkusin och tuggade på märkpenna.
Storkusin skulle plocka fram alla lådor som inte var framme. Sånt som de inte fick leka med.
Lillkusin hittade barnkollekten. -Titta ja hitta!! Penga!! *orken ligger på minus 500 just nu*
De tog av sig skorna.. Allihopa.
Tor frågade mest vad de andra gjorde, hela tiden. Och svarade inte kusinerna på när han frågade så frågade han mig vad de gjorde. –Va gjorde han? -Va gjorde dem? –Nej!! va gör Loke? – Vad gjorde Loke? – Va görde du?
Han ville egentligen in och måla i kyrkan. Men honom ville jag inte släppa iväg själv, och jag ville inte ta med Loke in till kyrkan. Och de andra två var jag ju ansvarig för.
Tiden stod stilla, jag hörde ingenting. Men kroppen rörde sig fortfarande.
Då- kyrkklockorna! Ja!
Men nej, det verkade inte ta slut. Ska det inte göra det? När klockorna ringer?
Det tog alldeles för lång tid innan allt var slut. Evighetens förbannelse.
Sen blev det pang bom fullt i hallen. Där Emil och Tor precis innan lekt fighters- inför öppen kyrkdörr. Prästen som enda publik, hoppas jag.
-"Åh, jag är helt slut i armen, efter att ha hållt dopbarnet"
Helt jävla slut i huvud och kropp, och på dåligt humör trängde jag mig genom folket och försökte klä på barnen.
Loke blev trampad på. Tur hon hade klack, hans hand fick plats emellan!
Och jag märkte det inte ens. Farmor såg och tog upp honom. Aha, alla-är-där! Äntligen.
När jag fått på båda barnen kläderna så bar jag Loke till parkeringen. Han är tung. Helt slut i armen.
Nu var jag i ’tyck synd om mig’-stadiet.
Jag hade lämnat ’jag klarar mig själv’-stadiet.
Varför lämnade jag inte bara Loke hemma!? Jag hade ju barnvakt (som gick vilse i Mullsjö undertiden)
Jo, för jag tror att jag är stark.
Och det är lättare att ha med barnen och plågas (trodde ju inte det skulle vara värre än att jag skulle kunna hantera det)
Än att behöva stå upp för mitt val inför svärsläkten. Attans att Mögel han boka sin suparresa till Riga innan dopdatum var bestämt. Jag var bokad redan innan inbjudningarna delats ut. Observera att jag inte hade bokat det.
-Det är väl klart att du ska gå, alla-är-där.
-Mamma sa att du kanske inte skulle komma, det gör du ju, alla-är-där!
Klart jag kommer!
Högst ofrivilligt, men att vänligt avböja var lönlöst.
Aldrig mer, kan jag komma ihåg det nu?
Inte ens med Mögel. Tror jag.
Det är ju det. Jag kommer ju inte ihåg något nästa gång, och så gör jag det igen.
För det är ju inte så farligt.
Det är bara-en-timma, i kyrkan.
Och nu har jag berättat klart mitten. Det fanns en början och ett slut också.
I början hade jag energi och ork, jobbig start med klädkrig, men inte mer än att jag klarade av det.
Och i slutet körde jag bil, bar barn, matade och lagade mat med kroppsminnet. Icke närvarande.
Eftertext:
A la YNK
Jag klarar inte alls så mycket som jag trodde.
Det är en nyttig vetskap. Men jag mår ju inte speciellt bra av att veta att jag är sämre än jag trodde.
Jag är besviken. Och skadeglad på samma gång.
-Jag sa ju att det inte var någon bra idé! Ser ni nu?
Nej, de ser inte.
För jag var ensam.
Och jag utsatte mig själv för det.
Jag hade hjälp överallt. Alla-var-där!
Men jag kan inte ta den.
Jag kan själv, som en annan treåring som har förvriden självbild.
Mögel har dåligt samvete.
Och det tycker jag att han ska ha.
Skadeglädje.
Jag tycker om att han ringde upp för att be om ursäkt för att han inte var hemma idag.
Men samtidigt kunde han inte göra något åt det.
Jag är arg för att jag fick genomlida detta utom honom.
Ska jag plågas ska han.
Så vi iaf kunde ta varsitt barn, och byta med varann när vi tröttnat på det vi blivit tilldelat.
Först 4 själv. Och sen servera mina barn mat- helst samtidigt. Fail på det med.
Tur att Tor e lugn och kan vänta.
Det kan inte Loke.
Jag fattar inte. Hur fan gjorde mamma?!?!?!
Tre barn, två lika små.
Det är ett under att hon lever egentligen.
Eller gick vi aldrig till sociala sammankomster?
I den överfulla hallen i kyrkan:
-Gick det bra?
Nej, men jag lever iaf.
Inte bara en gång jag fick samma fråga, och svarade på samma sätt.
Men ingen fattade att jag verkligen menade att det inte gick bra.
För det talar man inte om. Fast det gjorde jag ju.
-Det var ju inte så farligt.
-Det var ju ingenting.
Näe, jag trodde inte det heller.
Men verkligheten kom ifatt mig.
Och ni såg bara början.
Men vi lever iaf! Och dopbarnet har fått ett nytt liv!
