Jag tycker det är pinsamt, de är ju lurade! Allihop.
Samtidigt som jag står på andra benet och tycker att alla får tro på vad de vill.
Tills de blottar det för mig- tydligen.
Visste inte att jag kunde reagera på sånt alls.
Jag har massa fördomar inom det här ämnet med, tänkte få ut dem nu.
Jag blir chockad (lite lagom svensson chockad) när en helt vanlig person från föräldragruppen, barnens förskola eller något skrivet ett religöst budskap. Det syns inte på dem att de är kristna, men i samtala med likasinnade så blir det alldeles för mycket. Det känns som jag tjuvlyssnar, men texten finns ju där.
Nackdelen med fb, man ser ju allting, hela tiden!
Det är som en enda stor landsfest. Man kan inte skriva nånting utan att riskera att gubbens systers kompis barn kommenterar det :S
Folk får gärna vara religösa. (Men jag kan inte sätta mig in till hur man kan ägna hela sitt liv till en, två eller tre döda gubbar/gubbinnor??) Vad mer än sektkänslan gör att folk tror?
Jag vill inte behöva ta ställning till hur jag ska reagera på lovprisningar och offentligaböner.
Så hittills har jag inte gjort det, utåt. Men den lilla chocken sitter kvar i kroppen. -Jag trodde han/hon var en vanlig person!
Som att dem inte är det, ändå.
Jag blir inte klok på mig själv.
1 kommentar:
Du är rolig du Maria. Klart ens tankar och tro inte alltid syns på utsidan, väldigt sällan faktiskt. De flesta av oss lever ett ”snällt” liv vilket går hand i hand med de många kristna värderingarna. Tror inte heller folk vill visa vart de står - för vem som helst, inte av rädsla utan för att slippa bli dömda. På min studentfest t.ex. kom flera skolkamrater fram till mig och undrade om jag verkligen skulle dricka öl då jag är kristen. Det får mig att skaka på huvudet över människors dumdristighet. Skulle min Gud älska mig mindre för att jag firar min student liksom, skulle inte tro det. :)
Skicka en kommentar