Jag drar mig för att vistas på allmänna platser, där det finns andra barn och föräldrar som jag inte känner. Var dock på fika hemma hos en mamma med barn i samma ålder som mina, ihop med ett gäng andra föräldrar och barn.
Hennes tvååring är "hopplös". Slår alla andra barn, oprovocerat. Går nästan alltid med händerna knutna (såg jag under de två timmar vi var där)
Det är inte jag som kallar honom hopplös, det var mamman som sa det varje gång han slog någon.
Hon gick efter honom och hötte med fingret "du får inte slåss, då vill dem inte leka med dig", "nu tar jag leksaken om du slåss med den" Ungen sitter tryggt under köksbordet och väntar på att mamman ska gå.
Mamman vågar knappt ingripa när hennes son går på andra, för någon släkting har tutat i henne att barnen måste få göra upp om vem som bestämmer.. Sen när blev barn djur!?
Men det går inte göra upp om något när ingen är osams. Han vet inte hur man är snäll- det ordet är han nog måttligt trött på. Var snäll, slåss inte, hopplös.
Jag höll koll på honom hela tiden, kändes skitjobbigt, för jag vill kunna lita på barn. Men han visade min son hur en leksak fungerar och direkt efter dänger den i huvet på honom.. Jag hann inte ens reagera.
Efter ett antal flykter till köksbordet så fick jag nog när han nöp och puttade min son i bröstkorgen med en leksakstång. Mamman sprang efter till köksbordet. Jag gick dit med. Han fick sin höttning med pekfingret, sen gick mamman. Jag slet fram ungen och talade om att min son blev ledsen, att han har ont. Båda två tyckte det var otäckt. Tänkte om han skulle komma på ett sätt att trösta min son, men han gjorde inte det. SÅ jag gav förslaget att han skulle kunna hämta en leksak. Båda slutade gråta, men när han skulle hämta så hämtade han en bil till sig och en bil till min son, bara det att min son ville ha bilen som han tänkt till sig själv. Då räcker han fram den till honom- och mamman avbryter och säger, -hämta en annan bil till honom!
Åh!! Motarbetande människa. Lösningen var ju där. Hoppet hade börjat lysa i våra ögon, både mina och barnens.
Jag skulle så gärna vilja visa honom hur man gör när man är "snäll". Och få reda på varför han bär leksaker med knutna händer. Kan han inte slappna av?
---
Här skiljer sig min och Mögel syn på barn.
Han anser att barn får slåss.
Jag anser att man slåss inte.
Man kan leka brottning osv. Men då ska alla i leken vara med på det.
Jag är införstådd med att barn slåss- men det är inte mer okej för det.
Vi är uppväxta på samma sätt, fram till tonåren. Dvs slogs med syskon.
Och många gånger var jag livrädd. Om man promt 'måste' slåss så använder man iaf inte tillhyggen!!!
Medan Mögel slogs på fritiden, med folk på stan typ.
Nu ska jag byta en bajsblöja säger Tor, bäst att lyda..
Måste bara länka till Lady Dahmer som fick mig att skriva ut detta- först som kommentar till henne..
3 kommentarer:
Jag förstår att du är frusterad men tänk på att det du gjorde kanske hjälpte pojken enormt och att det kanske kommer påverka hur han blir som vuxen.
Ja, alltså jag vet inte. Det beror på hur föräldrarna och barnet är. På öppna förskolan tycker jag att vissa föräldrar är så himla snabba på att säga till och lösa konflikten åt barnen istället för att låta dem lösa det själva (typ ta tillbaka leksaken som den andra tog ifrån eller gå vidare och leka med något annat)... Tycker inte heller att barn nödvändigtvis måste lära sig detta med att "det jag håller i, är mitt och jag kan inte bli av med det", försöker lära min 2-åring att man kan bli fråntagen saker utan att jorden går under för det... Men det är ju skillnad om det är rena slagsmål eller om det är små konflikter...
Så svårt sånt där. Jag tycker det är så svårt att veta hur man ska göra och liksom sköta sig.
Jag brukar försöka att hålla ett öga på min son när vi är på öppna förskolan och sånt.
Så svårt med vissa mammor. Jag försöker att var likadan varje gång vid olika situationer. Medan vissa mammor "släper" ena sekunden med "vissa" barn för att sedan ta i med hårdhandskarna på vissa barn.
Mitt barn är nästan alltid den som blir tillsagd vid minsta lilla medan andra blundas det för. jättesvårt sånt där.
Men för att kommentera din situation. Hade det varit jag som var den andra mamman hade jag låtit dig köra din grej liksom. Du som påbörjat ett samtal med barnen så då får du avsluta det, så tänker jag iallafall.
Och nu blev detta väldigt långt känner jag. Hoppas du får ut ngt av det jag skrev.
Skicka en kommentar