Och något annat som gjorde mig ledsen att höra idag var när Tor försökte stänga ytterdörren efter sig. Det går inte, för han når precis till handtaget och har då inte utrymme för att samtidigt backa och ta med sig dörrn.
Jag frågade om jag skulle hjälpa honom, det skulle jag.
Sen gick han, med skor och alltid in i köket och sa tyst -Tor kan inte.
Han upprepade det flera gånger.
Den meningen har han inte fått härifrån. Min unge kan allt! Han skulle kunna stänga dörrn själv, om han bara klurade en liten stund. Men att höra honom säga själv att han inte kan, de stack en del i mig.
Kanske en känsla man bara kan förstå och sätta sig in i om man har barn själv. Vad vet jag..?
Vad jag vet mig mig har jag aldrig sagt till honom att han inte kan. Däremot frågar jag honom ofta -men, det går väl inte? Med ett tonläge som berättar att det inte går.
Idag ville han klättra ner i skogen på ett annat ställe än det vanliga. Då sa jag så. Men han stod och funderade så jag sa att han kunde testa. Han skulle klarat det att ta sig upp för branten och ner för det lilla stupet om han hade fått hjälp..
Men kommer han inte upp själv så är det inte meningen, inte än.
Han ville testa den vanliga vägen istället, gick mycket smidigare (och snabbade, de blåser svinkallt idag) Det är nog därför jag säger att inget går när vi är påväg hem, för jag vill hem. Han vill testa, leka och utforska.
När vi väl kommit ner i skogen (skogen är en dunge med träd som tar 3 min att gå igenom) så går ungen till bäcken. Det är faktiskt vindstilla, så jag tjatar inte på honom att jag vill hem. Jag kan ju klä på mig lite mer. Fast samtidigt behövde han verkligen mat i magen!
Blev räddad av den förrymda kaninen när Tor grät och inte alls ville gå med hem. Han ville ha mat, på förskolan. Då springer kaninen förbi, så vi följer efter den, eftersom den lyckligtvis sprang åt det håll vi skulle!
Tack kaninen!
Tor kastade snö i bäcken, och rörde runt med sina vantklädda händer.
Ja, det blev blött. Men det fick han upptäcka själv. Och ja, det blev kallt. Det märkte han med, men höll humöret uppe!
Jag hade nya vantar i min jackficka som han fick när han kom med sina blöta i en handen.
-smutsig vantar.
Han accepterade med lite motstånd att han inte fick leka mer i bäcken när de nya vantarna var på.
Vad jag ville berätta var att han hade rätt stort vattenvett för att vara en 2årigt blötmonster. Han la sig på mage när han skulle röra om i bäcken. Vart har han snappat upp det?
Och en fråga till, vad är det med filmen Bilar som lockar alla barn ner i fördärvet??
-Blissen!!
Och varför syr jag som en tok?? Jag tror jag boar för Frida är gravid. Jag beter mig likadant som när jag blev gravid/ var/ och skulle föda.. Ja, jag är kreativ, men det här lusten. Och en symaskin som samarbetar! I love it!
Har idag gjort bodyn i förra inlägget och ett par byxor till Tor utav ärmarna på en av mina favorittröjor och en del av midjemudden. Snabbt och smidigt som attan! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar