Social fobi

Började precis att följa en ny blogg, en kvart senare lägger hon upp ett inlägg om social fobi. Det får mig att tänka, på hurdan jag var, innan jag träffade Mögel. Han vet att han hjälpt mig, han vet inte hur, och det vet inte jag heller.

Och fråga mig inte hur vi föll för varandra.

En osocial och en översocial..

Han är fortfarande översocial, socialt begåvad, äh jag vet inte, men ni kanske fattar ändå.

Jag är inte osocial i samma mått mätt. Jag kan om jag måste ringa och boka tid till läkaren för mina barn. Däremot inte för mig själv.

Men vi sorterar upp det lite, mest för min egna skull- för det är fantastiska framsteg jag gjort!

4 år sedan ungefär..

Telefoner. Jag svarar bara om jag vet vem som ringer. Smsar gärna. Ringer ogärna någon alls. Ringer definitivt inte samtal som inte är till familjen eller närmaste kompisarna.

Maten. Jag kan äta mat i samma rum som andra om de äter samma sak, och det inte är självvalt. Skolan tex. Restaurang gav mig megaångest. När jag träffade Mögel fick han sitta och vänta i vardagsrummet medan jag försökte få i mig en macka i köket, med tårar som rann. En macka med kalvsylta kanske. Han kan inte förstå hur man kan äta det, och jag kan inte försvara att jag tycker det är gott. Jag kunde inte stå upp för mig själv, för det jag tyckte om att äta.

Prata. I sociala sammanhang? Inte alls. tack. Överhuvudtaget. Är gärna med i gemenskapen, om jag inte behöver öppna käften. Fråga mig ingenting. Och om någon frågar så ska det vara enkla frågor, inte nåt om jag jag tycker eller känner. Speciellt inte tycker! Jag tycker ingenting!! Detta var svårt för väldigt många. Att låta mig få tycka ingenting.

Hålla föredrag för klassen. Här kommer det konstiga.. Det har jag aldrig haft problem med. Jag tycker la inte om det direkt. Vill vara noggrant förberedd med stödord osv. Men det är inga konstigheter. Jag knäckte den koden i femman- med stödord alltså. De andra läste fortfarande innantill. Fick mycket beröm, och när jag slutade sexan skrev min lärare "framtida skådespelade kanske?" Det var nog det som fick mig att söka till estetlinjen. Drama.

3 år av självplågeri och ångest. Men det gjorde mig gott. Inte så jag mådde bra, men så jag tvingades upp på scenen. Det jobbigaste var, och är improvisationer! Göra det som faller mig in att göra. *ryser*

Jag älskade föreställningarna! Synd att det är en sån liten del av att teaterprojekt!

Och vi säger nu..

Telefoner. Jag kan inte ringa upp ett okänt nummer utan att först kolla vem det var.
Om möjlighet till mailkontakt finns tar jag den, vad det än gäller utanför familjen.

För till min familj kan jag gärna ringa. Både mamma, bröderna och Mögel. Jag drar mig för att ringa svärisarna, men det måste jag ibland och det brukar gå bra. De är inte så snabba på att läsa sms, om svärfar ens kan öppna det..

Mina kompisar smsar jag med. Skulle jag behöva ringa.. ehm så skulle jag nog inte göra det. Måste jag så måste jag iofs. Jag är inte bekväm med tanken på att de skulle ringa mig heller. Inte bokat samtal iaf. "Jag ringer dig på torsdag tex"

Och försäkringsbolag osv som ringer. Det är ångest. Men ibland svarar jag ändå.

Mat. Jag äter det jag tycker är gott, även när andra är i samma rum. Nemas problemas!

Även om jag ibland smyger med de vidrigaste kombinationerna.. Man kanske kan kalla det cravings... Semlefyllning..?

Prata.. Jag tycker om att vara i sociala sammanhang. Om jag slipper prata, och gärna om Mögel är med.

Jag vill vara social... Men det är förbannat svårt att hålla ett samtal igång! Om det inte är med mamma, stackarn, hon kommer nästan försent ibland för jag inte vill lägga på. vi pratar ju mest i telefon, träffas en gång i veckan ungefär, ibland blir det lite mer, men korta stunder. Igår på återträffen med föräldragruppen blev det jobbigt att prata. Jag studsade runt med Loke- som var nöjd, så jag behövde inte alls jonglera med honom sådär. Men jag gömde mig bakom honom. Och jag var så medveten om att jag gjorde det. Men då kändes det dumt att helt plötsligt sluta, så jag fortsatte.. :S

Hålla föredrag är det fortfarande inte kul att göra, men det är inte så ångestladdat, för lärarna säger jämt att många har svårt för det å yada yada.. Och folk runtomkring är väldigt nervösa. Det stärker mig. Då är inte jag längst ner på näringskedjan längre. men en rak fråga om vad jag tycker i frågan kan jag oftast itne svara på rak arm. Då skriver jag hellre.

Men inte hemtenta! Då måste man tänka själv.. Det vill jag inte. Hellre salstenta, där behöver man inte pressa fram så många meningar med egna tankar.

Jag tacka Mögel många många gånger för att bara vara sådär översocial, det smittar av sig. Det är inte så svårt egentligen.

Jag hör inte av mig till nya grannen för promenad för att..? ehm, jag vet faktiskt inte. Jag tycker inte det är roligt att gå på promenad. Dessutom tvingad till att hålla ett samtal igång.

jag går gärna på promenad med Tor, i lunkartakt, och så lekar och upptäcker vi saker på vägen. Fast han har blivit jobbig att gå med oxå, för han ska ska så långt. Vill aldrig gå hem, och så går han knappt heller, bara stannar och äter snö, sparkar i snön eller ska försöka gå på vallarna. Det går an när det är soligt, men inte när det blåser och är svinkallt ute!