Alla ssysslor borde bli enklare att utföra när man är två hemma.. Men nej, Vi delar upp det, han diskar ur stekpannan så tvättar jag av ungen. Han förser sängen med nya sängkläder, jag hänger upp de gamla som blivit tvättade.
Men. Loke protesterar.. Och vips har jag inte gjort lika mycket som Mögel. Det går inte be honom att duka av bordet oxå, för jag har ju inte ens hängt upp tvätten än..
Och så glömmer vi inte att jag lider av sömnbrist.
Gravidhumör- med skillnaden att jag märker hur löjlig jag är.
Det är orättvist, jag kan inte hålla jämn takt med honom. Han fuskar. Det saboteras för mig!
Allt är enklare när han inte är hemma. Då kan jag ta det i min egna takt..
(ja, det kan jag nu med, egentligen) Lösa det på mitt sätt.
Jag önskar väl egentligen bara att mitt städande ska smitta av sig på honom, utan att jag ska behöva be honom om det.
Försökte lite fint att lämna dammsugaren i nerehallen, sen bad jag honom rensa undan alla popcorn i bion..
Vet inte om han bara tog påsarna, och inte alls på golvet.. Dammsugaren rörde han inte, och jag antar att han inte orkade hämta sopborsten i köket..
Det är för övrigt inte han som säger att han inte kan göra nåt mer förrän jag är klar, det har jag hittat på själv. Jag vill att han ska läsa tankar.
Han vill inte läsa tankar. Och jag vill inte behöva be.
Och en släng av dåligt humör.. Yihaa!
Annars har vi vart på två kalas.. ett två-årskalas och ett 53årskalas..
Dessutom har Tor kastat ett pingisrack på Amis näsa. Inte uppskattat.
hade jag orkat och inte vart på det här humöret skulle jag tagit tag i det direkt, pedagogiskt och bra. Nu fick Mögel göra det. fortfarande bra, men mindre pedagogiskt, och slutade med att jag ändå fick lösa det.
Det är banne mig inte lätt för vår tvååring att veta hur man säger förlåt, eller tröstar. Det är inte många gånger han har råkat skada någon, vad jag vet.
Säga förlåt funkade inte, för han var så hysterisk själv för att Mögel stängde av tv:n och försökte med - säg förlåt får du titta på tv...
Totalt ologiskt, men det är så det ofta sägs.. Mutor.
Jag försökte sen förklara för hysterisk pojke som inte fick se på tv att ami var lessen för att han hade kastat pingisracket på henne.
Efter några omformuleringar såg det ut som han förstod. Han slutade gråta och vågade inte titta på ami.
Sen drog han i min hand och sa glass. Tyckte jag inte alls han hade förtjänat. Då vart det synd om honom igen, tyckte han.
Ami verkade inte så sugen på att bli sams heller.. Hade hon förklarat och bett honom blåsa, ge henne en kram, bett om ett förlåt så hade det nog gått fortare, och mer effektivt.
Jag körde på Tors teori, som han inte vad medveten om. Han fick glass, och en till Ami.
Han blev glad, och skulle säga f-åt och ge Ami glass.
Om han kom ihåg själva f-ordet när han kom ner för trappan vet jag inte. Jag lät dem försonas ifred.
Sen kastade han en kakburk på henne.. Han ville ha hjälp att öppna den..
Ja, humörsprövningar.. tjohej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar