Överallt! Blah!!
Nej, jag skojar, jag känner likadant. Det har vart mycket i skolan nu med vårt arbete, och familjen har legat sjuka. Eller jag har vart sjuk längst, med minst symptom. De andra fick iaf lite feber. Jag fick knappt feber ens en gång. Med täppt, lite ont i halsen och huvudvärk har jag haft. Lite. För sjuk för att gå till skolan, för frisk för att vara sjuk.
Och när jag inte orkade nånting så kom snöhelvetet, och så blev Tor frisk, förutom på gnällavståndet. Det var fortfarande 1,5 meter.
Så idag, i skolan, det var underbart!! Jag kunde sitta och jobba hur länge som helst! Vi stämde ett sista minutenmöte med handledaren, hon hittade fler saker att ändra, och jag blev glad. Ville inte att det skulle ta slut, inget kändes omöjligt. Och jag kände inte av alla pustar som mina gruppkamrater suckade ur sig.
Men åter till kärlek. Igår kom Mögel hem när jag höll på med det sista för kvällen. Han kollade på tv en stund och skulle sen lägga sig, jag bad honom duscha istället. Vilket han gjorde, så jag hann färdigt, fick duscha med honom och bara vara en stund. Försökte massera ut han snöskottningsknut, det gick inte. Han tryckte bara till på min så var den sprängd. Skönt.
Funderar på om han ska få ta ländryggen. Men det tar emot. Idag hade jag ont på bussen hem, hittade ingen vettig ställning att sitta i heller.
Men knutorna jag har där, jag tror alla har dem, det tror inte Mögel. Men det är all ångest jag nånsin haft som sitter där, och jag stoppar skakningar med ländryggen. När jag fryser till exempel får jag ont i ländryggen.
Så nu vet ni det.
Och för att komma tillbaka till det jag ville säga. Det blir bara bättre och bättre! När man tittar tillbaka har saker och ting gått väldigt fort. Eller väldigt långsamt. Vår första dejt var ju för lite mer än en vecka sen. Men jag har nog alltid hoppat över delar som inte är väsentliga.
Nu när jag känner honom är det mysigt att tillbringa tid med honom. Alltså ett annat plan än det fysiska.
He's a keeper. Ja, iaf nuförtiden. Och det är nu jag har honom. Och jag längtar till framtiden!
Jag vill itne stanna här, jag vill inte vara 16 längre, jag kan släppa det. Det trodde jag aldrig. Men, så trodde jag aldrig att jag skulle skaffa en fast pojkvän, plugga på högskola, eller ta körkort.
Så vad jag tror att jag vill stämmer förmodligen inte.
Jag följer med i det som händer.
Happihappi! :D
3 kommentarer:
Du har helt rätt, angående ångestknölarna. I dem sitter all skit vi bär med oss. Mina är så många att man inte kan massera eller trycka sönder dem ens med en mangel. Jag tror också att alla har dem, åtminstone de flesta av kvinnorna, och en hel del av männen. Ryggarna sedan.....
Hur har det gått med bio-rummet? och klockan?
Vad innebär det här med slutet i ditt inlägg?? Är detta en nagelbitare eller va?
Kram :)
Ingen nagelbitare vad jag vet.. Det bara är så. Biorummet står stilla sen innan jul.. Väggarna är färdigmålade förutom nederdelen på väggen med staden. Klockan är ditsatt, vi fällde inte in den i väggen. Tyvärr.. Ska se om jag hittar någon bild. ... Nej, det gjorde jag inte.. Dåligt.
Jag "lät" honom trycka ut den ena, den största, igår. Idag har jag vart lite öm, och har två mindre klumpar kvar..
Kram!
Ja du, den ingen nagelbitare som bara är. Jag hade en sådan som bara var, upplevelse alltså, eller vad jag nu ska kalla det. Började för ganska precist 3 år sedan. Intensivt fram till nästa vinter, sedan rester som inte vill försvinna. Juvliga rester ändå. Livsrester.
Skicka en kommentar