Jag stod och grät som bäst och rullade vagnen fram och tillbaka. Han pratade väldigt lågmäldt om vädret, om det fortfarande höll på inne i kyrkan. Sen sa han att han var vän till Mi, från Lund. Han var gatumusikant, hette Håkan. Hade åkt tåg, buss och buss och sen taxi, för det går inga bussar till Norra Vi.
Han stod länge och velade om hur han skulle göra. Gå in med eller utan sin kasse, med eller utan pappret om köpeblommorna och om han skulle ha jackan på sig eller inte. Det slutade med att han drog upp singa byxor två gånger, hängde jackan och påsen med blompappret på kyrkogårdsstaketet och tog med blommorna och sin flöjt in.
Jag gick inte strax efteråt, när LillPluttas hade somnat. Kom in lagom till själva adjö:t. Lämnade handbuketten på kistan, grät lite mer. Jag kände henne inte. Träffat några gånger. Hon var ändå nästan 40 år, men lik väl Elisabets barn. Och Elisabet känner jag desto bättre. Jag ville dit för hennes skull.
När alla hade tagit farväl gick han fram, la sin bukett och orgelmusiken tystnade, han började spela på sin flöjt... Det gick ihop så bra! (...lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om .... hår). Alla sjöng en sång till, sen var det uttåg. Då ställde han sig i bänkraden och spelade igen.
Det var så himla bra, och totalt oplanerat! Så häftigt, och så välbehövligt. Ingen visste vem han var förrän efteråt då de tackade honom.
På hemvägen stannade jag och mamma och köpte nyslungad hallonhonung :) Får se hur det smakar.
2 kommentarer:
tänk vad härligt när något sådant oplanerat kan hända. och speciellt på ställen då, som du sa, det kan behövas. hoppas du och familjen mår bra annars.
vh, T
Det var så skönt, och det blir bara bättre ju fler gånger jag tänker på det.. :) Att ha med Tor var bra med, himla vad fåniga tanterna blev. Det lättade upp mycket oxå :) Och familjen mår bra :) Nära flytten nu..
Skicka en kommentar