Fick hålla plutten, men han blev inte glad när jag inte hade mat till honom. Tur att mamma fanns i närheten.
Storebror och jag börjar få en relation till varanda nu. I 1,5 år har jag bara varit ett namn som suttit ihop med min sambos. Vi hör ihop, så mycket har ungen fattat. Men jag börjar bli en egen person för honom nu. Och jag har inte gjort något. Han har fått ta alla steg själv. Närma sig mig.
Det har helt enkelt inte känts rätt att lägga mig på hans nivå och leka när hans släkt alltid är samlad runt om. jag behöver inte roa honom, det gör han så bra själv om inte någon släkting roar honom..
Vill egentligen inte komma fram till något, mer än att det gick himla fort när det väl släppte. För att börja för ett halvår sen med en snabb med mjuk klapp på mitt knä i förbifarten. Till att för två veckor sen självmant komma och sätta sig bredvid mig, länge dessutom. Och i tisdags satt han i mitt knä. Han kan hålla min hand.
På förskolor gör ju alla barn detta, mer eller mindre tvingat.
Jag älskar att ha barn i knät. Men jag hatar kläng.
Alltså kan jag inte ta barn i knät.
Vad jag egentligen ville säga var att efter att fått hålla lillponken så längtar jag väldigt mycket efter vår plutt i magen.
Det känns mycket mer verkligt nu. Imon blir det julbakpyssel hos mamma :D
1 kommentar:
Såklart du längtar. T.om. jag längtar. Vill också hålla en liten bebis. Noah har ju blivit så stor. :) Du kanske kan komma förbi här någon dag när du ändå är i stan. Har inte sett dig på väldigt, väldigt länge nu.
Kram.
Skicka en kommentar